Reportage. Publicerat i Lettre Internationale sommaren 2004. Skriven med Gabriella Håkansson.
I mitten av november 1922 skovlade det oceangående ångfartyget SS Herefordshire upp för floden Irrawaddys leriga delta. Man kan föreställa sig hur den förväntansfulla 19-åringen Eric Blair, senare författaren George Orwell, stod på däcket och blickade ut över Rangoons hektiska hamn medan båten anlade. Härifrån skeppades Burmas rikedomar; elfenben, jade, teak och rubiner till det brittiska imperiets svällande skattkammare. Gatumiljön dominerades av indiska köpmän, lycksökare och kolonialtjänstemän, nepalesiska gurkhasoldater, burmanska prostituerade och buddhistmunkar.
I dag är Rangoon, sina makalösa pagoder till trots, en ful och skitig, avkrok till huvudstad. Nedgångna kolonialbyggnader ligger sida vid sida med nya hus i en nykinesisk stil som minner om Stockholms miljonprojekt. Samma skatter som en gång plundrades av britterna, förs nu ur landet av kinesiska smugglare. Rangoon är en stad där utvecklingen gått bakåt i decennier. Det är stad som försöker vara en normal huvudstad i Sydostasien, men där inget är vad det synes vara.
Om George Orwell, som efter fem års tjänst som militärpolis i Burma beslutade sig för att byta yrke och ägna resten av sitt liv åt att med det skrivna ordet bekämpa totalitarism i alla dess former – om han sett landet idag hade han blivit lika häpen som förtvivlad. I romanen Burmese Days från 1934 gör han upp med imperialismen och klargör hur ett system grundat på rasism, censur och våld brutaliserar både förtryckare och förtryckta. Senare, i den dystopiska romanen 1984, skildrar han ett fiktivt totalitärt samhälle där medborgarna övervakas på stora tvskärmar, och personkulten kring ledaren Storebror närmar sig det absurda.. Burma av idag uppvisar skrämmande likheter med båda romanerna, varav den ena hyllas som nationellt uppbygglig, och den andra är förbjuden. Vi reser igenom landet för att leta efter spåren av författarens vistelse, och gör samtidigt en resa genom Orwell-land: en av världens sista totalitära diktaturer.
*
Vi anländer till Rangoon med flyg efter att ha erhållit visum från ambassaden i Bangkok. För att inte väcka misstankar om att vi är journalister är vi iförda shorts, t-shirt, ryggsäck och den senaste utgåvan av Lonely Planets guidebok. Direkt utanför flygplatsen möts vi av regimens charmoffensiv. På stora handmålade plakat fyllda av leende burmeser hälsas landets fåtaliga turister välkomna till “The Golden land of Myanmar”. Längs vägen in till stadskärnan ser vi fler skyltar: Med vit text på röd botten basunerar man ut slogans som: ”People´s Desire: Crush all internal and external destructive elements as the common enemy”, och ”Oppose those relying on external forces, acting as stooges, holding negative views”.
Vem kan i dag tro på en ideologi som låter sig formuleras med sådana slagord? Så är skyltarna heller inte nya, utan ett arv från upproret 1988, då Burmas militärjunta brutalt krossade en folklig resning. Ingen vet hur många demonstrerande buddistmunkar, studenter och arbetare som då mejades ned av automateld, men det rör sig om tusentas. Som ett led i samma propagandastrategi döpte man 1989 om landet till Myanmar. Den hatade juntan ville vinna stöd hos befolkningen genom att spela på antikoloniala och nationalistiska känslor, och genomgick samtidigt en kosmetisk förändring. Från att ha varit en diktatur med maoistiska förtecken där personkulten kring general Nee Win stod i fokus, bytte man skepnad till en nationalistisk militärregim och deklarerade att det nu rådde fri kapitalism. I takt med att de marknadsekonomiska reformerna genomförts har det politiska förtrycket skruvats upp.
Ju närmare vi kommer Rangoon, desto mer surrealistiska blir parollerna. De för tankarna till ”Frihet är Slaveri”, som ju är ett av Sanningsministeriets slagord i 1984. För ”People´s Desire”, folkets verkliga vilja, visades tydligt i de val som hölls 1990 då Aung San Suu Kyis parti National League of Democracy, NLD, vann en jordskredsseger. Valet ignorerades av juntan, och sedan dess har The Lady, som hon kallas i folkmun, mestadels hållits fängslad. Efter internationella påtryckningar frigavs hon kortvarigt, men den 30 maj i fjol angrep en juntavänlig mobb en konvoj med Aung San Suu Kyi och hennes anhängare. Med kedjor och vässade bambupåkar misshandlades och mördades ett okänt antal människor. Suu Kyi fängslades ånyo. Överfallet som kort och gott kommit att kallas ”30:e maj”, ledde till förnyade fördömanden och sanktioner från västvärlden. Sedan dess har juntans paranoia och förtryck skruvats upp ytterligare, men så även sanktionerna från väst. Burma står i dag inför ett vägval. Att frige Aung San Suu Kyi och inleda en dialog med den demokratiska oppositionen. Eller försjunka djupare i fattigdom, militarism och barbari.
*
Vårt första möte med det bisarra system som genomsyrar Burma uppstår när vi ska växla pengar. Bakom de gröna ogenomskinliga fönstren på ett kontor av landets största bank, militärägda Myanmar Mayflower, går det nämligen inte att växla. Där finns heller ingen bankomat. Det finns inte ens några pengar i bankvalvet eller elektricitet till lysrören. I halvdunklet sitter ett gäng kvinnor och knypplar. När vi frågar om den aktuella växelkursen mellan dollar och den den burmesiska valutan kyat skrattar de bara. De har ingen aning. Valutahandeln sköts av svartväxlare på gatan. Det flashiga kontoret på Myanmar Mayflower Bank är en fasad för tvätt av de svarta pengar juntan drar in från droghandel. Vi får istället svartväxla på hotellet Three Seasons, och med fickorna fyllda av tjocka sedelbuntar ger vi oss ut i centrala Rangoon.
Planscher på David Beckham och andra elitspelare i brittiska ligan pryder väggarna i ölshappet på Bo Sun Pet Road. En tunnhårig burmes med stålbågade glasögon, vi kallar honom Mr Black, stegar in i lokalen och beställer en whiskey med vatten. Han tar en djup klunk, går över till vårt bord och presenterar sig. Efter några artighetsfraser och nyfikna frågor om vilka vi är och vad vi gör här, säger han att han inte tycker om Burmas regim. De bara roffar åt sig och struntar i folket. Kanske vi vill följa med honom hem på middag? Vi sonderar varandra. Det märks att han är en bildad man med koll på världsläget. Mr Black frågar oss om vem som mördade Sverige utrikesminister och varför Sverige inte gick med i EMU. Det har han hört på BBC:s burmesiskspråkiga radiosändningar, som han i likhet med andra bildade burmeser lyssnar på trots att det är belagt med stränga straff. Medan vi överväger om vi vill anta hans middagserbjudande gör Mr Black något underligt. Han ser sig omkring i lokalen med flackande blick, lutar sig fram över bordet, och viskar, med viss skärpa i rösten:
-Listen… this is very important: Don´t trust anyone!
Vi tar honom på orden, tackar vänligt nej till hans inbjudan och lämnar lokalen. Snarare än att lita på en tillfällig, kanske alltför vänlig, barbekantskap, tänker vi tala med några som vi garanterat vet vilka de är. Via kontakter har vi fått telefonnummer till den underjordiska oppositionen i landet. Vi har även blivit varnade för att hotellens telefoner regelbundet avlyssnas, och söker istället upp en offentlig gatutelefon. Av vår kontakt har vi blivit instruerade att säga ”Hallo, we are friends from Sweden…”, men när vi slår numrena möts vi bara av tystnad, ansträngd andhämtning och påslängda telefonlurar. Medan vi slår det ena numret efter det andra börjar folk misstänksamt skockas runt oss. Det börjar bli obehagligt. Frågorna haglar. Vad vill ni, vem ringer ni till, vad jobbar ni med? När vi reser oss för att småspringande fly fältet, upptäcker vi att en haltande man följer efter oss. Det dröjer tio minuter innan vi lyckats skaka av oss honom. Juntans säkerhetstjänst eller en kontaktsökande nyfiken burmes? I det här landet kan man aldrig veta.
*
Det närmar sig kvällning. Om några timmar kommer mörkret sänka sig, och de kinesiskbyggda generatorerna som försörjer hotellen, militärelitens och de välbeställda affärsmännens villor med elektricitet börja brumma. De andra, den stora majoriteten, får hålla till godo med det tropiska beckmörkret. De stora kraftverken som var tänkta att lysa upp hela staden och vanliga människors hem fungerar så gott som aldrig. Medan den nedåtgående solens sista strålar återspeglas i den gigantiska Schwedagon-pagodens spira, de burmesiska buddisternas heligaste plats, som höjer sig hundrals meter över staden, pågår kommersen på paradgatan Mahanbandoola Road fortfarande. Här säljs allt från glasögon, konsthantverk, gamla mynt och kryddor till ficklampor, nagelklippare och piratkopierade DVD-filmer. Här finns också – den stenhårda censuren till trots – en livaktig handel med begagnade och uppkopierade nyhäftade böcker. Burmeserna är ett läsande folk. Vid gatustånden visar bokförsäljarna ut sitt utbud: nyproducerad förströelseläsning om äventyr och romantik tycks höra till storsäljarna Men här finns också ett rikligt engelskspråkligt utbud: travar av uppkopierade och nyhäftade exemplar av historieböcker och romaner från kolonialtiden. Ett flertal av dem handlar om Burmas nationalhjälte, den självständiga nationens grundare, Bogyoke Aung San, far till Aung San Suu Kyi. Men här finns även flera exemplar av George Orwells Burmese Days.
I en tvärgata till paradgatan Mahabandoola hittar vi ett antikvariat. Bakom halvt neddragna ståljalusier sitter ett par äldre män och vegeterar i vilstolar. Hit kommer inte många kunder. Ägaren Mr Book vaknar upp ur halvdvalan när vi stegar in i affären. Han visar runt oss i den sjabbiga lokalen som är fylld med travar av gamla böcker vars sidor är genomstungna av maskhål.
- Dom kan ni köpa. Men de här, de är inte till salu, någon måste bevara dem, säger han och pekar på ett enorm samling av gamla och gulnade dagstidningar, travade på bord, i packlårar på golvet och i hyllor. Ingen av tidningarna sträcker sig längre än till 1962, det år militären med general Nee Win i spetsen tog makten, och pressfriheten ströps. Mr Book känner till George Orwell och han vill gärna prångla på oss en pocketversion av Burmese Days. Men när vi säger oss leta efter George Orwells totalförbjudna 1984 låtsas han att han inte förstår frågan. När vi frågar igen säger han ”1984, är det då ni var födda?”, i ett ansträngt skämt, och vi anar att de andra gamla männen som sitter i butiken följer ordväxlingen noggrant. Vi bläddrar i gamla böcker om det brittiska fängelsesystemet i Burma och i From Darkness into Light, en gammal propagandaskrift som hyllar militärregimens alfabetiseringskampanj under sent 1960-tal. Där berättas om hur studenter glatt begav sig ut på landsbygden för att lära bönderna att läsa och skriva. Invid en man och en kvinna lutade framför en bok står det: ”En make lär sin hustru att läsa. Vad finns för bättre metod att kommunicera med sin kvinna än det skrivna ordet?”
Verkligheten var en annan. Det var under just den här tiden som rader av tidningar förbjöds och biblioteken rensades ut på obekväm litteratur. Den gamla presslagen som censurmyndigheten Public Scrutiny Board utfärdade 1975 gäller fortfarande. Den förbjuder, bland annat, publicerande av böcker och tidskrifter som ”beskriver händelser, som även om de faktamässigt är korrekta, är opassande på grund av tidsandan och omständigheterna”. Och vilka de är bestämmer militärjuntans censorer. Och deras omdöme, även vad gäller helt opolitiska texter är minst sagt godtyckligt. För ett par år sedan förbjöds en artikelserie som handlade om de legender som omgärdar flera av Burmas uråldiga buddhistpagoder med motiveringen att ”det inte finns några bevis för att legenderna är sanna”. I dag är det så att alla trycksaker, till och med öletiketter, måste skickas in och godkännas i förhand av myndigheterna.
På grund av de böcker vi frågar efter och bläddrar i måste Mr Book ana att vi inte är vanliga turister. Han har varit bokhandlare i Rangoon i fyrtio år enligt egen utsago och skulle kunna berätta mycket för oss. Nu kan han inte det. Situationen är frustrerande. Det mentala tryck som burmeserna lever under blir påtagligt även för oss.
*
Strax efter ankomsten till Burma skrev Orwell till vännen Jacinta Buddicom ”You could never understand how awful it is if you hadn´t been here”. Den romantiska föreställningen av Burma som ett grönskande land med gyllene pagoder, bebott av leende och väna orientaler var brutalt krossad. Det var förmodligen på båten hem till Storbritannien som han på militärpolisens brevpapper började skissa på novellen The Shooting of an Elephant. Det är en berättelse som i överförd mening skildrar imperialismens brutalitet. I inledningen beskriver Orwell burmesernas inställning till sina västerländska förtryckare: ”Ingen hade nog ruter i sig för att ställa till med upplopp, men om en europeisk kvinna gick ensam genom basarområdet var det i regel någon som spottade betelsaft över hennes klänning. Som polistjänsteman var jag en given måltavla och fick mina slängar närhelst det verkade riskfritt. När en flyfotad burmes satte krokben för mig på fotbollsplanen och domaren, burmes också han, tittade åt andra hållet, kom det ett tjut av avskyvärt skratt från publiken. Detta hände mer än en gång. Till slut började de unga männen med hånfulla gula ansikten som jag mötte överallt, förolämpningarna som skränades efter mig när jag var tillräckligt långt borta, gå mig svårt på nerverna. De unga buddhistmunkarna var värst av alla. Det fanns flera tusen av dem i staden och ingen av dem tycktes ha något annat att göra än att stå i gathörnen och kasta glåpord efter européer”.
I dag är situationen omvänd. Leende buddhistmunkar flockas i horder kring de få västerlänningar som tagit sig till Burma. När vi slår oss ner framför självständighetsmonumnetet från 1948 hinner vi knappt tända våra cigaretter innan en ung leende ung man- vi kan kalla honom Mr Monk - i gulröd pläd kommer fram och gör oss sällskap. Han är 24 år, buddhistmunk och överlycklig över att träffa oss. Mr Monk tillhör Burmas shanfolk och berättar hur han, precis som vi, när han första gången kom till Rangoon inte förstod ett enda ord burmesiska, bara shanspråket. I dag talar han burmesiska och kan läsa och skriva pali, det gamla sanskritspråket som de buddhistiska urkunderna är skrivna på. Han vill förbättra sin engelska, och hänger dagligen i parken för att ragga upp turister att tala med. Drömmen är att lära sig så bra engelska att han kan bli lärare åt de västerlänningar som reser till Burma för att studera buddhism. Snart kommer ännu en buddhistmunk och sätter sig bredvid oss. Och ännu en. Snart sitter en hel ring av munkar och studenter runt oss. Man märker att de är utsvultna på influenser utifrån. De talar i munnen på varandra. De vill bjuda hem oss till sina hembyar, sina kloster och de privatskolor där de lär sig engelska. Anledningen, förstår vi, är att de vill visa hur uselt utbildningsväsendet fungerar. Rasande berättar de att universiteten är stängda, att skolorna ulokaliserade på landsbygden, och att lärarna har flytt landet, fängslats eller tagit andra arbeten. De flesta studerar på distans och kommer bara till universitetet för att avlägga tentamen ett par gånger per termin. Resultatet på proven avgörs av hur stor mutan är. Regimen har studentrevolten från 1988 i färskt minne och gör allt för att hindra unga intelligenta människor från att samlas. Vi skrattar och håller en improviserad engelskalektion men till slut blir munkarna så många och påflugna, att det blir jobbigt. Det känns också ovärdigt att ljuga om våra verkliga yrken inför dem. Vi lämnar självständighetsmonumentet i Mahabandoola-parken innan gruppen förvandlas till en folksamling.
*
Den bild som regimen ger av av utbildningsväsendet i Burma är väsenskild från munkarnas och studenternas vittnesmål. I statlig tv visas ofta reportage från toppmoderna lektionsalar utrustade med datorer framför vilka fokuserade och leende ungdomar förkovrar sig.
-Det är ren och skär propaganda, säger Zin Linn, en gång nyhetschef för NLD:s Rangoonavdelning, i dag talesman för den exilregering som efter valet 1990 upprättades i Bangkok.
Vi mötte honom några dagar innan vi avreste till Burma. Han är en av de två miljoner burmeser som är flyktingar i Thailand. Liksom de allra flesta saknar han uppehållstillstånd och därför har vi stämt träff i en anonym förstad till Bangkok.
-Sanningen bakom tv-reportagen är att datorerna är inhyrda, studenterna handplockade från militärelitens barn, och allt de säger är inrepeterade fraser.
Zin Linn är en välklädd man i femtioårs åldern med en stor mapp under armen. Hans agenda är tydlig: det första han gör är att ge oss ett lista över de författare och journalister som idag av politiska skäl sitter fängslade. Det är deprimerande läsning. Många är gamla och sjuka. Flera har dött i sina celler på grund av att de inte gått med på att samarbeta med regimen, och därför vägrats ens den enklaste form av läkarvård. Andra är unga, studenter mellan 18 och 20 år, som har fått livstidsdomar för att de distribuerat politiska tidskrifter.
Själv har han en lång historia av politiskt motstånd bakom sig, och vet bara alltför väl vad det innebär att sitta fängslad. Sammanlagt har han suttit nio år i det ökända Inseinfängelset utanför Rangoon. Det byggdes, liksom de flesta andra av landets anstalter, av britterna och kommenteras bittert av Orwell i inledningen av Burmese days. Huvudpersonen Flory, författarens alter ego, samtalar där med den bildade den indiske doktorn Veraswami:
Doktorn: ”Jag betraktar engelsmännen, också de minst begåvade av dem, som…som…fackelbärare på framskridandets väg.”
Flory. “Det gör inte jag. Jag ser dom som ett slags moderna, hygieniska självbelåtna löss. Som kryper världen runt och bygger fängelser. Dom bygger fängelser och kallar det framåtskridande.”
Trots att Insein är ett av världens mest rigoröst bevakade fängelser, berättar Zinn Lin att fångarna under hans tid lyckades skriva och distribuera en egen tidning. Hur då? Zinn ler bittert och beskriver hur man lyckades smuggla in en hel radiosändare del för del. Medan några distraherade vakterna, byggde andra ihop sändaren och kunde stundvis få in BBC och andra internationella nyhetskanaler. Genom att hålla en plastpåse mot cellväggen rispade man sedan in de senaste nyheterna i plasten med en nål. Plastpåsen slängdes på golvet och sopades runt från cell till cell av de dödsdömda fångarna, som ändå inte hade något att förlora.
Efter frisläppandet 1997 anlitade Zinn en människosmugglare för att komma ut ur landet. I dag uttalar hans sig ofta i internationell press och är en av Aung San Suu Kyis mest hängivna lobbyister. Han hoppas kunna ge ut det första numret av en ny exilburmesiska tidskrift i början av sommaren, och ger oss ett par varnande råd inför resan: fråga aldrig, aldrig om något politiskt! Låt folk komma till er och berätta istället. Vad han efter sin långa exiltillvaro inte vet är att det politiska förtrycket sedan den 30:e maj skruvats upp så pass att nästan ingen längre vågar tala politik i Burma.
*
Efter våra misslyckade försök att komma i kontakt med den underjordiska oppositionen i Rangoon beslutar vi oss för att lämna staden och påbörja den långa resan till Katha. Det var där, i den lilla byn i norra Burma, som Orwell förlade handlingen till romanen Burmese days. Avstånden i Burma är stora, färdmöjligheterna begränsade och avgångstiderna nyckfulla. Efter en bökig flygresa till Mandalay bestämmer vi oss i sista sekund att göra en avstickare till Maymyo innan vi fortsätter norrut.
Med sin militärakademi, botaniska trädgård och artonhåliga golfbana har den lilla staden – av juntan omdöpt till Pyin Oo Lwin – blivit landets främsta rekreationsort för den styrande eliten. Utanför Maymyo ligger de flotta villorna som på ett pärlband, men den gamla koloniala stadskärnan är skitig och nedgången. Vi tar en sightseeing tur på en dubbelsitsad cykelriksha, och upptäcker att mannen som leende och genomsvettig trampar oss framåt har en nazihjälm med hakkors på huvudet. Det känns helt sjukt, och trots att turen inte tar särskilt lång tid hinner vi se ett antal liknande hjälmar susa förbi. Vad är det frågan om?
- Nazi very good, säger vår chaufför när vi frågar varför han har en nyproducerad wehrmachtstrofé på huvudet. Språkförbistringen hindrar all form av förståelse, och vår leende cykelman fortsätter glatt upprepa: Nazi very good.
En förklaring kan vara att alla former av västerländska varumärken är hot stuff i det historielösa Burma. Nyproducerade nazihjälmar har ungefär samma status som pirattillverkade Tommy Hillfigertröjor eller hemmagjorda Harley Davidsonskärp. Eller så beundrar man helt enkelt Tredje Riket. Det dröjer inte länge tills vi upptäcker kaféet The Golden Triangle. Den nya västerländska neonskylten syns på flera kilometers avstånd, och saknar motstycke i hela Burma. Så gör även kaféet. Det är en korsning mellan en trendig amerikansk kaffebar och ett franskt bageri, byggt i nykolonial stil med gulmålade väggar, smakfull inredning och högt i tak. Här är glittrande rent och vackert. En engelskspråkig meny skriven i krita på en svart tavla berättar att en espresso kostar 300 kyat och en cappucino 450 kyat – en spottstyver för en västerlänning men en astronomisk summa i ett land där över hälfen av befolkningen hankar sig fram på mindre än en dollar om dagen.
Bakom den blankpolerade glasdisken, där marsipandjur, croissanter, citronkakor, pain du chocolat, ja, alla tänkbara slag av delikatessbakverk hägrar, står unga, vackra, burmesiska kvinnor iförda vita nystrukna blusar, och ler mot oss. Här finns allt. Det är bara en sak som saknas: gäster. Vid ett hörnbord sitter ägaren till detta fashionabla, för att inte säga helt osannolika ställe, Gregory Love, tillsammans med sin thailändska flickvän. Han stegar självsäkert fram till oss och inleder vad som låter som en manisk, inrepeterad monolog:
-Välkomna! Jag hoppas ni är sugna på en riktigt god kopp kaffe – märket är mitt eget - Golden Triangle – och det finns två sorteringar, Misty Mountain och Café Fino, och jag kan garantera att det är det bästa kaffe ni kan få tag i i hela Myanmar. Det odlas av buddhistmunkar här i shanstaten och alla bättre hotell i landet köper in det av mig; Le Planteur och The Strand i Rangoon, Mandalay Swan i Mandalay, och många fler.
Gregory Love hämtar andan en sekund innan han, med speedad blick, tar sats för en ny harang:
-Men jag rekommenderar också våra bakverk. Jag har haft fransmän som besökt det här kaféet och som har sagt att det inte finns bättre croissanter att få tag i ens i Paris! Jag har turen att ha en av Asiens bästa kockar och bagare, mister Wirat, som förut var chef hotell Emporium in Bangkok, som anställd. Nu bor han här i Pyin Oo Lwin! Det är helt otroligt!
-Men vänta – jag ska bara kolla min mejl, sedan ska vi talas vid mer, om ni vill, säger Mr Love. Vi har knappt hunnit presenterat oss, men slår oss lydigt ned vid ett bord och dricker varsin blaskig caffe latte.
Den 45-årige Gregory Love jonglerar skrytsamt med sin uppvikta portabla dator av senaste modellen när han spatserar över till det lilla sjabbiga telefonkontoret tvärs över gatan. Han kopplar upp sig mot den enda jättelika server som finns i Rangoon och som notoriskt övervakas av militärtjänsten. I bältet, lägger vi märke till, har han inte en – utan två – mobiltelefoner. På den svarta marknaden i Burma är de värda runt 5000 dollar styck, berättar Mr Love. Vi slår oss i slang med honom över ett par öl. Han är frispråkig, och trots hans juntavänliga inställning, är det skönt tala fritt med en av ”oss” - en västerlänning. Mr Love är en självupptagen, charmig och intelligent man. Men han har ett obehagligt skratt.
Det märks att han, liksom alla burmeser vi mött i det här landet, känner sig ensam och isolerad, fastän på ett helt annat sätt. Inte undra på det. Han är den ende västerlänningen i en liten bergsstad i en avlägsen provins i en av världens hårdaste diktaturer. Men det är ett liv han själv valt. Hur han hamnade här, ja hela sitt livs historia, eller i alla fall en version av det, berättar han gärna. Gregory Love, vilket vi antar är ett antaget namn, har en bakgrund som internationell knarkhandlare.
Han berättar att han aldrig träffat sin far och om hur han som liten förde ett kringflackande liv i Kalifornien med sin mor. Som tonåring begav han sig till New York och blev roddare. Snart jobbade han, för diverse skivbolags räkning, med att leverera marijuana till radiodiskjockeys: det var mutor för att få dem att spela vissa soul och rocklåtar. Men New York kändes för litet. En dag tog han sina pengar och köpte enkelbiljett till Amsterdam. Därifrån liftade han – luspank – till Indien.
Mr Love målar upp bilder av nattliga färder i åsnekaravaner i 1970-talets Afghanistan med balar av marijuana och nämner i förbifarten kokainaffärer i Peru. Men i dag är han ”clean”, påstår han. Och han har i sju år satsat helhjärtat på kaffeproduktion i Burma. Han har tre ex-fruar i USA och en dotter i Kalifornien som aldrig hälsat på honom här i Burma. Hon är jurist och feminist, och hans stora stolthet. Dottern arbetar ”för mänskliga rättigheter”, säger han i svävande ordalag. Vi bryter av flödet av anekdoter och frågar honom vad han tycker om att Burma styrs av en brutal militärregim.
-Visst generalerna har gjort sina misstag, men de försöker faktiskt rätta till dem, och reformera landet. De öppnar upp ekonomiskt och har slutit fredsavtal med de flesta etniska gerillagrupperna, och fört en verkligt framgångsrik kamp mot opiumodling, och heroinproduktion.
-Och vad är belöningen för det? Ännu hårdare sanktioner från Washington! De drabbar bara fattiga burmeser, och framför allt; om generalerna för varje steg i rätt riktning de tar får ett slag i ansiktet, är det inte underligt att de blir xenofobiska och paranoida. Jag är själv amerikan men jag avskyr USA:s arroganta utrikespolitik. De skulle göra tvärt om. Engagera sig, och investera i Burma, som Kina gör! Burmas regering behöver uppmuntran - inte straff! Annars kommer landet ingenstans.
Men folk verkar inte tycka om regimen, 80 procent röstade ju på Aung San Suu Kyis parti i valet 1990, invänder vi.
-De som sitter vid makten är aldrig populära. Folk skyller alltid sina problem på regeringen. Det är inte konstigt. Och här i Burma finns i dagsläget inget alternativ. Oppositionen består av några rabiata exilgrupper i Thailand som sprider lögner på sina hemsidor och har helgonförklarat Suu Kyi. Hennes anhängare får en massa pengar av CIA, påstår Gregory Love.
Hans röst hettar till när han nämner Nobelpristagerskan. Fastän resonemanget låter märkligt när det kommer från en amerikan så är en av hans främsta invändningar mot henne att hon haft fräckheten att tro att hon ska kunna komma och styra ställa i Burma fastän hon bott utomlands i stora delar av sitt liv. Och fast hon gift sig med en utlänning.
-När hon födde sina söner gick hon inte ens till den burmesiska ambassaden och registrerade dem som burmesiska medborgare! Det är en självklarhet för vem som helst som bryr sig om sitt land och nation, oavsett vad man tycker om de som vid tillfället råkar sitta vid makten, frustar Gregory Love indignerat, och det låter som ett eko från juntans jargong. Men mister Love är underhållande och ölen kall och läskande så vi bestämmer oss för att följa med hem till honom nu när mörkret fallit och kaféet ska stänga. Dessutom är vi i behov av att växla pengar, vilket har visat sig knepigt i en avlägsen håla som Maymyo, och Mr Love kan förstås fixa även den saken. Vi hoppar in i baksätet på hans bil – en slitstark raritet från andra världskriget.
Gregory Loves jeep girar förbi den pampiga entrén till militärakademin i Maymyo. Entrén pryds av en enorm röd fasad med texten ”Here Comes the Triumfant Elite of the Future”. Fasaden ger intryck av att vara byggd i solid sten, men, som vi senare lägger märke till, från baksidan ser man att den är byggd av skrangliga plywoodskivor. Bakom entrébyggnationen sträcker sig en bred väg kantad av en allé av pelare i romersk stil in mot ett avlägset gytter av arméanläggningar.
-Jag har sagt till dem att den här nya röda entrén är gräsligt ful, och texten töntig. Men generalerna har ingen smak, de gillar sådant larv, kommenterar Gregory Love från förarsätet samtidigt som han svänger in på en mörk bakgata.
Men att Gregory Love har god smak, och gärna vill visa det för oss, råder det ingen tvekan om. Med fjärrkontrollen sätter han på Neil Young-låten ”Horseshoeman” på stereon. Den melankoliska sången ackompanjer surret från takfläkten. Ett vilsamt ljus från 50-tals lampor speglas i det mörka teakgolvet i Gregory Loves vardagsrum. Golvet är gjort av en slags teak som knappt växer någonstans i Burma längre. Hundraårigt. Gammalt. Mörkt. Plankorna kommer från ett gammalt godshus som låg på mark militären ville ha. Om de som bodde där hamnade i arbetsläger, sköts eller bara tvingades flytta säger inte Gregory Love. Men godset monterades i alla fall ned av militären och delar av det, och dess inredning, såldes billigt – eller skänktes bort – till höga befälhavare, eller juntavänliga affärsmän som Mr Love.
I det här kvarteret är Gregory Loves hus, en vacker villa med makalös utsikt, det enda hemmet med elektricitet. ”Mitt hus är uppkopplat direkt till det elkraftverk som försörjer militärakademin. I det här landet är tjänster och gentjänster allt”, förklarar han.
När Love går ut i köket för att hämta fler kalla öl, berättar hans thailändska flickvän, om att hon gärna skulle vilja gifta sig med ”mista Love” men att hon tvivlar på om han vill det. De träffades för ett par månader sedan i Bangkok. När de anlände tillsammans som ett par till Maymyo, Burma, hade han inte ens ringt och berättat för sin burmesiska flickvän, att han träffat en ny kvinna. Den gamla flickvännen blev ursinnnig, men hade inte mycket att säga till om utan fick svälja sin stolthet, och är fortfarande anställd på kaféet The Golden Triangle.
*
Mr Love, som vi lämnar tämligen berusade och välförsedda med nya svarta pengar ansluter sig helt och hållet till juntans ideologi. Den kan sammanfattas så här: Det var armén som befriade Burma från den vidriga brittiska kolonialismen. Och det är armén som i dag håller den nation som skulle kollapsa om de upproriska etniska minoriteterna inte hölls i schack. Samma hätskt antivästliga och antikoloniala junta drar sig dock inte för att försöka locka dollarstinna turister med unken kolonialromantik. Via militärägda resebyråer ordnas gruppresor i kolonialismens hovpoet Rudyard Kipling fotspår, och i en liten notis på sin hemsida flaggar ”Myanmar River Cruise Tours” för en flodkryssning upp längs Irrawaddy där ett besök i ”den förtjusande lilla kolonialstaden Katha” ingår.
Det är möjligt att det tidigare gått flodturer till Katha, men några sådana avgår definitivt inte idag. Tillbaka i Mandalay upptäcker vi att de moderna kinesiska färjor som transporterar turister uppför Irrawaddy avgår med högst oregelbundna mellanrum, och att de allra flesta tycks gå till tempelstaden Bhamo. När vi talar om för den luttrade hotellpersonalen att vi vill åka till Katha ser de skeptiska ut. “Vad ska ni dit och göra” frågar de misstänksamt. När vi berättar att det är där Orwells Burmese days utspelar sig ser de förbryllade ut, men skjutsar oss likväl till färjeterminalen. Någon färja syns inte. Irrawaddy har torkat ut och färjan har strandat på en flodbädd sedan några dagar tillbaka. Ingen vet när den kommer tillbaka, ännu mindre när den förväntas avgå igen. Dessutom, viskar någon, påstås det att färjorna till Katha slutat gå. Återstår landvägen. Det finns på kartan en stor huvudväg som går raka vägen genom landet de trettio milen upp till Katha. Det ser ut som en enkel resa, men klassificeras av hotellpersonalen som en verklig “adventure-trip”. Bil och chaufför kostar hutlösa 220 dollar.
Vi ger oss av klockan tre på morgonen därför att man sagt oss att vägen “stundvis kan vara dålig”. Efter att i kolmörker ha sniglat oss igenom Mandalays förorter inser vi att vägen inte bara är dålig. Den existerar knappt. Medan vi skumpar fram i tjugo kilometer i timmen på den slingriga, förfallna vägen som ibland spärras av militära checkpoints stiger solen på himlen och avslöjar de helvetiska landskap vi kör igenom. Nedbrända stubbåkrar, förkolnade trädstammar, brinnade gult gräs och oändliga kalhyggen. Av de berömda teakskogarna, som gett landet dess gröna rykte, finns inte längre ett spår. Svedjebruk och spontana skogsbränder gör luften tät av tjock, illaluktande rök, och ibland skymtar man en ensam luggsliten fågel vid vägkanten. Annars ingenting. Det börjar bli hett och vi har fortfarande inte sett enda fordon som kör i vår färdriktning. Från andra hållet, från Katha till Mandalay, går det däremot en tät ström av kinesiska motorcyklister. Ovana vid mötande trafik kommer de mot oss i hårresande hastigheter. Det är gäng av hårda unga män iklädda bomberjackor och svarta solglasögon, ofta ledda av korrupta burmesiska miltärer, som smugglar in mopeder och elektronik från Kina. Höga på amfetamin och betelnötter lastar de mopederna till brädden med massproducerad kinesisk elektronik och kör upp till tjugo timmar i ett sträck. Vi stannar och äter lunch på ett av sträckans få vägrestauranger. Stället frekventeras enbart av smugglare, och stämningen är kylig. Folk tittar misstänksamt på oss, och restaurangägaren kommer fram till vår chaufför och förhör sig om vilka vi är och vart vi ska. Det är tydligt att även chuffören känner sig en aning illa till mods, och rasten vara bara femton minuter. Med tanke på det forcerade tempot börjar vi undra om inte han också tagit något uppiggande. Med jämna mellanrum tuggar han i sig små blad preparerade med tobak och ett vitt pulver för att “få energi”.
Inte långt från platsen vi befinner oss ligger några av världens största amfetaminlabb, och i en rapport från 2003 talas det om att hela byar stängts av på grund av drogproblem. Byborna förstår inte faran med amfetaminet. De äter “energypills” för att arbeta bättre, och får ibland betalt för sin arbete med droger. Vår chaufför börjar efter tretton timmars oavbruten körning se sliten ut. Hans humör blir allt sämre. Bilen har vid det här laget gått sönder tre gånger, och vi har tålmodigt väntat i timmar på att däck ska bytas och reservdelar svetsas samman. Nu får vi höra att vi inte kommer komma fram innan mörkret faller, och att det kan medföra vissa problem. Sista biten till Katha går genom halvt uttorkade flodbäddar, nerför branta slätter och igenom halvmeter djupa vattedrag. Någon vägbelysning existerar inte, och vår chaufför måste hela tiden stiga av och kolla gupp och ojämnheter i vägen. Bilen håller nätt och jämt ihop när vi strax efter elva på kvällen rullar in i ett mörkt och sovande Katha. Fullständigt utmattade stiger vi ur på Kana Road och konstaterar att det verkligen blev en “adventuretrip”. Resan som skulle ta en halv dag har dragit ut till närmare nitton långa timmar. Men äventyret, visar det sig, har bara börjat.
Jalusierna på Nedigantha Guest House är fördragna och det dröjer många minuter innan vårt bankande ger någon respons. Ett blekt förskrämt ansikte visar sig innanför gallren, och vår chaufför hinner inte säga många ord innan det försvinner igen. “Inga rum” förklarar han besvärat och går vidare till det andra av byns tre hotell. Inte heller där finns några rum, och dessutom har deras tillstånd att inhysa turister nyligen dragits in. Samma sak händer på det tredje hotellet. Sedan ett halvår tillbaka finns bara ett hotell för turister, och personalen där vägrar benhårt släppa in oss. Bakom de neddragna gallrena förklarar det skrämda ansiktet först att det inte finns några sängar anpassade för europeer, sedan att de just fått slut på registeringsformulär, och slutligen att vi måste skaffa tillstånd från den lokala turistmyndigheten för att komma in. Vi rullar trötta och förbannade iväg till turistmyndigheten, men bara för att höra att vi först måste tala med polisen innan vi kan tala med dem. På polisstationen börjar situationen bli Orwellsk. En aggressiv polis skriker att vi måste tala med borgmästaren, som även är chef för den militära säkerhetstjänsten, innan han kan ta emot oss. Klockan är närmare tolv på natten, och vi har hamnat i en byråkratisk mardröm. Tack och lov visar sig vår chaufför vara både en skådespelare och diplomat av den högre skolan, och bugar och bockar sig ödmjukt inför de beväpnade gangsters som vaktar borgmästarens taggtrådsinhägnade villa. Efter en halvtimmes hårda förhandlingar lyckas han få tillstånd en underskrift, och vi återvänder till hotellet. Men nu har nya hinder tornat upp sig och plötsligt dras jalusierna ner igen. Fly förbannade föreslår vi kan sova utomhus istället, men får av vår generade chaufför veta att det är absolut förbjudet. Vad göra? Hotellpersonalen darrar av trötthet och skräck när vi ber dem göra ett undantag, men i visshet om att minsta regelbrott leder till omedelbara repressalier och indragna tillstånd vägrar de öppna dörren. Klockan är två på natten, och vi inser att vi har två val. Att göra om hela proceduren med turistmyndigheten, polisen och borgmästaren igen, eller återvända till Mandalay, vilket chauffören förtvivlat påpekar, naturligtvis är förbjudet. När klockan slår tre och vi äntligen har ett nytt papper med borgmästarens underskrift i handen, kastar vi oss ner på golvet i en skrubb som täckts med tunna madrasser, tar en dubbel dos sömntabletter och kollapsar.
Några timmar senare vaknar vi av att någon i ett försök att nå de inlagda gurkor som står på en hylla ovanför våra huvuden trampar oss på fötterna. Klockan är fem på morgonen, och dörren till skrubben står vidöppen. Det kommer snart in fler människor, och ingen stänger dörren efter sig. Det är tydligt att man vill att vi ska ge oss iväg. Tillståndet från borgmästaren gäller bara en natt, och att inhysa illegala gäster är som sagt livsfarligt. Groggy av sömnpiller och byråkratiskt mangel ger vi oss iväg för att leta efter det vi kommit dit för: spåren efter George Orwell.
Staden är liten och det finns ingen “kolonial charm” att beskåda. Hela befolkningen livnär sig på den svarta ekonomin. Burmas naturrikedomar skövlas och fraktas härifrån till Kina i utbyte mot billiga generatorer och motorcyklar. På ett kafé ser vi ännu en av den burmesiska juntans meningslösa paroller, ett klistermärke med orden ”Kachin State – opium Free”.
Med hjälp av chauffören, som sovit i bilen under natten, letar vi i tur och ordning upp den kristna kyrkogården , det gamla kolonialsjukhuset och den engelska klubben, som stora delar av Burmese Days utspelar sig i. På den överväxta kyrkogården står ett ensamt kors kvar från kolonialtiden, allt annat är plundrat och raserat. I den minimala byggnad som en gång utgjorde militärsjukhus är det nu en klinik för sjuka barn. Vi ser varken några barn, doktorer eller läkemedel. En ensam rostig undersökningsstol står i ett tomt blåmålat rum. Kliniken är endast till för barn till de högsta militärpamparna. En bit bort, på en lummigare gata, ser vi så slutligen tennisbanan, och bakom den, den gamla brittiska klubben. Det är ett ståtligt trähus med stor veranda omgärdat av lummiga träd som uppenbarligen inte renoverats sedan Orwells tid. Efter självständigheten fortsatte huset ett tag att fungera som sällskapsklubb för den burmesiska överklassen, men efter militärkuppen 1962 omvandlades det snabbt till en administrativ myndighet som arbetade med jordbruksfrågor. De åldrade män som idag hänger i huset ser dock inte ut att jobba särskilt mycket. De visar oss villigt runt i den tomma villan, och berättar att de under de senaste åren haft en rad utlänningar på besök. I fjol träffade de en amerikan som letade efter locations för en planerad filmatisering av Burmese days, och som sade sig vara villig att rusta upp hela det förfallna huset. En av männen berättar att han arbetat i huset ända sedan 1962. Eller arbetat och arbetat. När valutan strax efter kuppen föll som en sten gick också jordbruksproduktionen I putten. Man tvingades införa ett ransoneringssystem på mat, och övergav snart jordbruket till förmån för den betydligt mer lukrativa smugglingen och opiumodlingen. Gamlingarnas arbetsuppgifter minskade år för år för att slutligen försvinna helt, men de har ändå fortsatt lyfta statlig lön, och går fortfarande till det fina huset varje dag. Ingen av dem har läst Burmese days.
Enda platsen vi nu inte besökt är det fängelse Orwell arbetade på, men med tanke på att vi redan dragit så mycket uppmärksamhet till oss bestämmer vi oss för att hoppa över det. Förmodligen är det det bästa beslut vi fattat på hela resan. Någon vecka senare får vi höra talas om en tysk som liksom vi besökt Katha för att gå i Orwells fotspår. Intet ont anandes ställde han sig och tog ett foto på resterna av den gamla fängeslsemuren. Från ingenstans uppenbarade sig en grupp militärer med dragna AK-47:or. De skrek vilt och pekade på en “No photography”-skylt – skriven på burmesiska! Tysken greps och fördes till den högsta militärledningen i Katha, och efter ett utdraget förhör förklarade man att han inte skulle bli fri om han inte lämnade ifrån sig filmen. Till en början vägrade han, men efter hårda påtryckningar som slutade med att tyskens burmesiske chaufför hotades med arkebusering, tvingades tysken lämna ifrån sig filmen och lämna landet.
Hur kan ett fotografi av en bit gammal fängelsemur väcka så starka känslor? Hur kan man neka människor hotellrum mitt i natten? Varför går det inte längre några färjor till Katha? Vår ursprungliga idé att söka kontakt med den underjordiska oppositionen I Burma har efter tre veckors kringsresande visat sig omöjlig. Orwellska stämningar präglar hela landet, och de allra flesta människor vi har talat med har uttryckt sin avsky för militärjuntan, men ingen har velat gå in på detaljer. När våra frågor blivit alltför ingående har man bytt ämne eller skämtat bort saken. När vi sentomsider fick höra att Aung San Suu Kyis forna generalsekreterare har en affär i en liten by tio mil utanför Mandalay, lämnade vi gladeligen Katha för att styra kosan söderut.
Vi uppsöker vår politiska affärsman, vi kan kalla honom Mr White, tidigt på morgonen, och låtsas till en början intresserade av de varor han saluför. Ganska snart bjuds vi in bakom affären, där bilder på Aung San Sui Kyi sitter uppklistrade. När vi förklarar att vi är journalister skakar han nervöst på huvudet, och håller tigande upp ett stort fotografi av sig själv. “Det här är jag” säger han och vänder på fotot, där det med stora engelska bokstäver står “Mr White är under ständig bevakning”. “Det är poliser överallt”, viskar han snabbt och pekar på en gubbe som sitter och stirrar på oss från affären på andra sidan gatan, “väggarna har öron, jag kan inte tala fritt, ni måste gå genast.” Leende vinkar han iväg oss som om ingenting har hänt, men hinner ändå ge oss adressen till en kollega, Mr Red, den förmodligen enda mannen I Burma som faktiskt kan tala fritt.
Några minuter senare svänger vår skrangliga taxi in på en stor uppfart. Framför oss tronar en enorm, muromgärdad villa upp sig, och vi möts av en fet tioårig pojke som på perfekt engelska förklarar att han heter Liten Röd Rund Rubin på burmesiska. Han förhör sig lillgammalt om vårt ärende, och leder oss sedan fram till den stora villan, även kallad Shanpalatset, där hans pappa den berömda Mr Red väntar. Huset, som byggdes 1924 går helt I gammalkolonial stil, men är i skriande behov av restaurering. Träet har murknat, fasaderna krackelerat och den enorma trädgården växt igen. När vi förklarar att vi är journalister och att vi kommit för att skriva om tryckfriheten I Burma, så skrattar Mr Red så han viker sig.
-Hur kan man skriva om något som inte existerar?
Sekunden därefter är han åter gravallvarlig.
- Tro inte att jag tycker det är roligt att tala med journalister. Det är ett brott i det här landet. Ni måste vara försiktiga. En man som talade med en journalist fick tänderna utsparkade och dömdes till 20 års straffarbete.
Hans egen historia är som hämtad ur en storslagen och tragisk roman om uppgång och fall. Han är tillsammans med sin son den siste ättlingen av en gammal, kunglig Shansläkt, och har i decennier kämpat för att få behålla sitt alltmer förfallna palats. Med en blandning av bitterhet och stolthet visar han oss runt i trädgården. På sydsidan finns en stor pool, men den är tömd på vatten och på botten ligger högar med ruttna växter. Mr Red berättar att han för inte särskilt länge sedan blev kontaktad av juntan, som tyckte att han skulle rusta upp “palatset” och bygga om det till ett litet hotell. De erbjöd sig till och med att hjälpa till med pengar och fixa elektricitet till huset, som nu bara har fotogenlampor, men Mr Red tackade kategoriskt nej. Han vill inte ha några militärpampar boendes I sitt hus, eller plaskandes I den pool som byggdes exklusivt för hans kungliga förfäder. Den stora muren och trädgården gör det dessutom omöjligt för juntan att bevaka huset, vilket är minst sagt bekvämt för en politisk aktivist som ofta hade The Lady på besök innan hon sattes I husarrest. Att juntan alls har låtit honom bo kvar beror på att han anses excentrisk och politiskt ofarlig. Ironiskt, eftersom Shanpalatset är ett av de få kvarvarande ställen I landet där man fortfarande kan tala fritt utan att riskera att bli avlyssnad.
Efter att ha visat oss den spruckna entrétrappan av vit carraramarmor, stiger vi in i huset. I ett stort rum med fördragna gardiner står hundratals fotografier och bilder på släkten uppradade: prinsar och prinsessor som är som hämtade från tusen och en natt. Idag är alla döda, landsflyktiga eller utfattiga. Mr Red berättar att hans farbror Shankungen hade stora planer på att förena asiens tio miljoner shaner I en enda stor Shanstat, men familjen förlorade, liksom så många andra, hela sin förmögenhet när general Nee Win över en natt beslutade sig för att devalvera valutan och ogiltigförklara alla stora sedlar. Idag är Mr Red uppgiven men inte nedslagen. Han säger att han aldrig upphört att förvånas över hur viktiga journalisterna är, och över vilken avgörande roll de spelar I politiken. Visserligen är hela Burma “a total news blackout”, och större delen av landets journalister har gått I landsflykt eller sitter fängslade. Resultatet är att många inte ens känner till att den forne diktatorn dog för ett år sedan. Likväl hävdar Mr Red att pennan är starkare än svärdet. Från rummet bredvid hörs plötsligt den Lilla runda rubinens röst. Han härmar sin fars slagord med precist anslag. Det är uppenbarligen inte första gången han hör den parollen, och alla skrattar hjärtligt. Ända går det en rysning längs ryggraden. Rösten tillhör den siste ättlingen av en utdöende shansläkt, och hans framtid är helt avhängig de närmaste årens politiska utveckling. Kanske kommer vi få se den lilla tjockisen I en framtida demokratisk regering? Eller kommer han tvingas ge upp sina fäders palats och foga sig under diktaurens villkor.
Avslutningsvis för oss Mr Red ut ur huset. Under en tjock pressenning står en gammal traktor. “Detta”, säger Mr Red och klappar på skynket,”är ett talande bevis på pennans kraft.” På femtiotalet köpte hans farbror in tretton nytillverkade traktorer I syfte att bruka marken runt ägorna. Efter kuppen, då farbrodern försvann, beslagtogs eller “socialiserades” alla traktorerna, och Mr Red påbörjade en lång och segdragen process för att få tillbaka dem. I trettiofem långa år skrev han frekvent till olika myndigheter.
- Efter trettio år fick breven effekt! 1994 fick jag ett svarsbrev där det stod att jag kunde komma och hämta den enda av traktorerna som fanns kvar. Jag reste till Rangoon och forslade hit den. Eller vad som fanns kvar av den. Den var helt kaputt och knappt igenkännbar. Många tyckte att jag skulle stycka upp den och sälja metalldelarna. Men aldrig! Traktorn var av tyskt fabrikat, men vissa motordelar kom från USA och några reservdelar tilllverkades inte längre, så jag började skriva ännu fler brev. Med hjälp av vänligt inställda västerlänningar började man skicka reservdelar till mig, och från en samlare fick jag en gammal maskinmanual från 1950-talet. Jag är ju ingen mekaniker, så jag fick lära mig allt själv. Till sist år, 2000, stod den här, skinande och fin och röd.
Han drar försiktigt av av presseningen och låter oss ta ett foto på den ombyggda traktorn. Den ser inte ser mycket ut för världen, men har förmodligen hjälpt honom att överleva under alla dessa år.
- Jag brukar köra omkring på den ibland, säger han. Det är min seger. Min trofé. Och avslutar: “The pen is mightier than the sword – but sometimes it takes to long time…”.
Så slutar vår resa i diktaturens och Orwells Burma. Efter vår hemkomst läser vi att juntan släppt två av NLD´s högsta partimedlemmar, och att förväntningarna på att Aung San Suu Kyi ska friges innan sommaren växer. I Newsweek avfärdar Zin Linn, vår man i Bangkok, hela saken som politiskt trick från juntans sida för att få väst att lätta på sanktionrna. Vi följer utvecklingen med spänning, och får av våra internetkontakter veta att de tvåhundra anhängare som slöt upp bakom Sui Kyi den 30 maj förra året blev arresterade och bortförda till hemlig ort. Ingen av de arresterade har hörts av sedan dess, men ihärdiga rykten säger att den hemliga ort de fängslats på är Katha.
Jesper Huor och Gabriella Håkansson