Reportage. Publicerat i Svenska Dagbladet vintern 2010.
FARAH, AFGHANISTAN. Konvojen kör genom ingenmansland. Plöjer djupa fåror i lervägar, boskapsstigar och uttorkade flodbottnar.
–Man måste ändå respektera talibanerna för att de utmanar en så överlägsen fiende, säger Stephen Brown, en blond 22-åring från Arizona, som sitter i kulsprutetornet och spejar ut över ökenlandskapet, mot bergen i fjärran.
Och visst – att angripa den här kolonnen med raketgevär och kpistar vore vansinne. Uppsvällda av pansar, vapensystem och kommunikationsutrustning ser fordonen ut som jätteinsekter i stål. Och osynliga för ögat högt ovanför oss finns flygplan redo att slunga eld och förintelse över fienden.
Nu signalerar Brown åt två motorcyklister att stanna. Som tur är lyder de. Annars hade de riskerat att mejas ned som misstänkta självmordsbombare.
Nu kastar han godis till två pojkar vid vägkanten. Karameller i glansigt papper med amerikanska flaggans ränder och stjärnor. Jag ser en man slå ett av barnen i ansiktet. Ett straff för att pojken ville smaka.
Det här är Farah, västra Afghanistan. Här har folk skött sina egna angelägenheter i århundraden. Man vet föga om de politiska intrigerna i Kabul och Washington. Men desto mer om när fåren ska slaktas, vetet sås och opiumvallmon skördas.
Att kalla provinsen isolerad vore en underdrift.
–Förra månaden hamnade vi i en by där byäldstarna frågade oss om vi var ryssar, berättar Brown över komradion.
Här bor alltså människor som inte känner till att Sovjets ockupation upphörde 1989.
Befolkningen är företrädesvis pashtuner, både bofasta och nomader, men här lever också tadzjiker, hazarer och balucher. De senaste åren har talibanerna tagit över flera distrikt och den lukrativa handeln med droger och vapen. Nu försöker regeringen och de utländska styrkorna mota tillbaka dem.
Kriget har kommit till Farah.
Jag reser med 36 soldater från Task force fury, en brigad på sammanlagt 3300 man spridda över västra och södra Afghanistan. Styrkan agerar rådgivare och stödtrupp åt afghanska armén och polisen. Målet är inte längre att döda så många fiender som möjligt, utan att skydda civilbefolkningen, heter det.
–Det gäller att separera fienden från folket, säger insatsledaren, kapten William Lewis, 38-årig veteran med erfarenhet från Irak och Afghanistan.
Task force fury’s Facebookgrupp pryds av mottot ”Fury from the sky”.
Där finns också oroliga hälsningar från mammor, fruar och flickvänner. Oron är befogad. Flera har stupat. Och vi är på väg till distriktet Pusht Rod, där omkring 150 talibaner är aktiva. Uppdraget är att förstärka en utsatt polisstation och etablera en permanent amerikansk utpost. På två lastbilar finns all nödvändig utrustning; en grävmaskin, taggtråd och Hescos, säckar som fylls med sand för att bygga murar.
”A-base-in-a-box”, kallas det.
Polisstationen huserar i en skola, men några barn har aldrig suttit i klassrummen. Traktens pojkar går i koranskolan, flickorna stannar hemma. Knappt hundra meter bort ligger byarna Chin Afghani och Chin Farsi. Därifrån bruka talibanerna attackera. Det berättar polischefen, Muhammed Rahim, 43-årig pashtun från granndistriktet Khak-e-Safed.
–Vi har brist på allt; vapen, bilar, bränsle, ammunition och mat, klagar han.
För ett halvår sedan stormades polisstationen. Tio poliser dödades, vapen och bilar stals. Poliserna återvände, men attackerna fortsatte. Förra månaden försvann en polis på väg hem. Hans huvudlösa kropp hittades i ett dike. Sedan dess har manskapet inte vågat lämna högkvarteret.
Hur ska de kunna skydda befolkningen när de inte ens kan skydda sig själva? Rollerna är ombytta. Poliserna är jagade, talibanerna upprätthåller ordningen – med hot och mord. Nu ska allt förändras med amerikanernas hjälp. Det blir svårt, för inget är som det ska. På pappret ska här finnas 97 poliser, men bara 32 är på plats.
–De andra är på lov eller utbildning, säger Rahim svävande.
Hans poliser är vänliga och nyfikna. Men samtidigt magra och alldeles för unga. Somliga har inte ens kommit i målbrottet. Andra ger ett efterblivet intryck.
–Han har bara anställt släktingar. De tillhör klanen Maduzai från byn Khost. Där har man gift sig med kusiner – i generationer, förklarar militärtolken Gul Muhammed Waiz.
Samma kväll, efter det att polischefen bjudit sergeant Rodriguez, kapten Lewis och mig på litervis med te, händer något förvånade. Chefen för distriktets underrättelsetjänst, en tadzjik med jätteturban som heter Suleiman, stjäl min kamera! Till sist förmår jag honom att – motvilligt – lämna tillbaka den.
–Du är rik, du kan köpa en ny, grymtar han.
Om dagen var ljum är natten iskall. Liksom maten, färdiglagade portioner förpackade i plast och så processade och indränkta i kemikalier att bäst-före-datum är på andra sidan år 2020. Meals ready to eat, MRE:s, heter de.
Innan det är dags att sova klättrar jag och ett gäng soldater upp på skolbyggnadens tak. Ovanför oss är himlen svart och stjärnorna iskalla. Vi röker. Talar om livet. De vita soldaterna kallar sig ”rednecks”, kommer från hålor på landsbygden och röstar republikanskt.
De som är svarta och latinos har däremot växt upp i storstadsghetton.
Men ett har de gemensamt – militären blev en biljett ut ur fattigdom och tristess.
Om Afghanistan går åsikterna dock isär:
–Kriget går bra. Vårt budskap till terroristerna är: Hallå där, vi är här nu. Och ni kommer inte undan med vad ni håller på med! säger Notini.
–Det här är ett nytt jävla Vietnam. Jag väntar bara på att komma hem, säger en soldat som faktiskt heter Rambo.
Om det här vore en scen ur en krigsfilm skulle King vara fritänkaren och rebellen. Trots en hård uppväxt med en crackpundare till mamma har han blivit ”politiskt medveten”. Den svarte 24-åringen från Detroit skriver dikter om kriget och läser Malcolm X, Machiavelli och George Orwell.
–Visst, al-Qaida attackerade oss. Afghanistan är inte som Irak, ett bedrägeri. Det var rätt att invadera. Men ändå – jag riskerar livet för Amerika – när jag återvänder bor jag fortfarande i slummen.
Middagssolen brinner över Pusht Rod. Kapten Lewis har beslutat att en pluton, 18 man, ska patrullera till fots genom Chin Afghani med polisen.
Det är en maktdemonstration, men också ett tillfälle att visa fredliga avsikter och bjuda in byäldstarna till ett möte. Vi hinner inte mer än tjugo meter från basen förrän det knastrar till i militärtolkens radioskanner.
Det är talibanerna, avlyssnade:
”De rör sig ut från basen, kanske 30 man”, säger en röst.
”De är på väg mot byn”, säger en annan.
”Vi avvaktar”, säger en tredje, sedan tystnar sändningarna abrupt.
Det är kusligt att veta att talibanerna ser oss utan att vi ser dem.
Eller gör vi? Långt borta på ett hustak skymtar en gestalt. Vad har han i handen; en radio, ett vapen, bara en sjal? Han försvinner in i huset.
Plutonen avancerar över en åker, trampar i vintersådden. Som alla afghanska byar består Chin Afghani av en samling fortliknande hus omgärdade av höga murar. Vi möter en herde och några barn.
Plötsligt hörs automateld, helt nära. Två korta salvor.
Soldaterna kryper ihop intill murarna, intar stridspositioner.
Men det var inte talibanerna, utan en polis, som sköt. I luften, påstår han, eftersom två bybor inte lydde hans order snabbt nog. Nu kommer folk ut ur husen. De vill ha en förklaring. Varför skjuter ni?
Radioskannern knastrar till. Talibanerna säger något, tolken är upptagen med att lugna byborna. Han hör inget.
Men fienden förblir osynlig.
–Vi gjorde inget bra första intryck. Men nu känner åtminstone alla till mötet på lördag, avrundar kapten Lewis.
Det finns två tolkar på basen. Ali, en 20-årig hazar från Herat, gnäller på maten, lönen, kylan. Så fort han inte behövs kryper han ned i sovsäcken. Den andre heter Gul och är en pratsam pashtun från Kandahar som det är lätt att tycka om. Han berättar att det råder blodsfejd mellan klanen Maduzai, som poliserna tillhör, och Ghorzai, bybornas klan, ”talibanklanen”.
–Så är det i nästan alla provinser. En klan allierar sig med regeringen och de internationella styrkorna. Den andra söker stöd hos talibanerna, säger han.
Så dras väst in i lokala konflikter. Uppgiften om klanfejden ger också en tänkbar förklaring till skottlossningen i byn.
Jag frågar Gul varför han blev tolk.
–Efter talibanernas fall var det bara tadzjiker och hazarer som jobbade för Isaf. Det behövdes fler pashtuner, annars skulle vi råka illa ut, förklarar han. Och så är lönen bra. Men första tiden var inte rolig:
–Jag var med Specialstyrkorna i ett år. De är inte normala i huvudet. De älskar att döda. Jag har sett mord, tortyr. En gång sköt de en gammal man som kom cyklande. Bara så där! Bra skott, kommenterade befälet. Jag hade råkat illa ut om jag klagat.
Men det blev bättre. Särskilt sedan Barack Obama blev president i USA. Då skärptes reglerna betydligt – för hur fångar behandlas, när man får skjuta eller kalla in flygattacker. Nu finns hopp om framtiden, enligt Gul, som låter så klok tills han plötsligt häver ur sig:
–USA:s misstag är inte amerikanernas fel, utan judarnas. USA är som Tyskland före Hitler; ett bra land som styrs av ett dåligt folk.
In i det sista är det oklart om byäldstarna vågar eller vill komma till mötet. Men det gör de, en lång procession av män med ståtliga skägg och karga ansikten. Här möts världarna – tre amerikanska befäl och ett 20-tal afghanska åldermän – över en kopp te i polisstationen.
Byäldstarna har många frågor: Vad gör ni om talibanerna skjuter på er från vår by? Kommer ni att bomba våra bröllop? Varför lämnar ni inte oss ifred?
Kapten William Lewis besvarar tålmodigt frågorna så gott han kan.
Tålamod lär behövas. Hans uppdrag är att vinna folkets gunst. Att få människorna att lita mer på en korrupt regering, uppbackad av utländska soldater än på talibanerna, förvisso brutala och mordiska, men också landsmän och muslimer. Oceaner av te måste drickas innan afghanerna övertygats om den saken.
Finns det tålamodet? 2011 ska trupperna börja dras tillbaka.
Talibanerna har ett talesätt: ”Ni har klockor, vi har tid.”